Vi har bestämt oss! Freja får det bli. Vår nya dotter alltså.

Livet leker, vi går hemma och såsar mest och det är skönt. Molly är tillbaka på dagis och allt flyter på som vanligt.

Vågar knappt skriva det men ska det inte vara svårare än såhär? (Med stoooor reservation för att jag tar tillbaka det mycket snart!)

Vi saknar lite mellannamn men det löser sig efter vägen.

Nu börjar det faktiskt kännas lite nervigt. Jag har nu ett par dagar tänkt att det seriöst inte blir nån bebis, men nu imorgon ska vi in på "bedömning " för att se hur läget ligger. Jag är rätt så inställd på nedan:
"Åk hem du så väntar vi över helgen och ser vad som sker."

Jag vill ju att det ska lösa sig naturligt att det kommer igång av sig själv, men man vet ju inte. Känns som att det smidigaste vore att låta kroppen klara sig själv, den är ju fiffig och brukar lösa det mesta.

Jag slogs precis av tanken att om en vecka så borde borde borde vi faktiskt ha en bebis, det vore väääääldigt konstigt annars.

Hoppas ju bara att allt ser bra ut med fostervätska och storlek på bebben osv, men det är ju fantastiskt lite jag kan göra för att påverka detta nu ju, jag är ju bara själva förvaringen nu ju. Skalet på en apelsin typ.

Magnus är övertygad om att vi ska ta med väska och hela kittet imorgon, men jag är skeptiker - eller realist i detta fall kanske. Vi kommer få åka hem, hem, hem och vänta, vänta, vänta.

Jag gick en ledarskapsutbildning med IKEA och där pratade vi om att det finns vissa personer som liksom är utsända för dig att öva dina sämsta egenskaper på. Denna filur i magen har en mycket tydlig uppgift: Mitt obefintliga tålamod ska övas å det grövsta.

Det är annars en spännande övning. Tänk på en person som finns runt omkring dig som du kanske blir riktigt riktigt irriterad på. Gå igenom den personens egenskaper och vad som irriterar dig. Troligtvis är det något som ligger dig nära till hands som du vet du behöver ta tag i för egen del.

Jag bjuder på en till. Morgan i tvserien Ullared gör mig galen. Han är såååååå låååångsam och säääääävlig i allt han gör. Allt tar liksom en evighet. Japp, jag vet att jag inte är en stjärna på att ta det lugnt. Enkel koppling där!

Sorry tjatet om detta ofödda barn, men det är ungefär det som tar upp hela min tankeverksamhet dag som natt. Ja och sen bakning och målning också såklart...

Nu har jag fyra gånger under en vecka försökt lyssna på nån slags förberedande förlossningsavslappning på min Ipod innan jag ska somna. Det går sådär...

Sekvensen är 25 minuter och jag lyckas alltid somna och på olika ställen hela tiden och vakna på andra ställen. Om ett par dagar tror jag kanske att jag lyckats höra hela. Effektivt kan man ju säga. Men sen kommer konsekvenserna av detta avslappnande.

Inatt drömde jag först att dagis hade dragit ner Mollys dagistid från 15 timmar i veckan till 12 timmar och jag fick raseriutbrott på fröknarna. (De tyckte jag skulle hämta henne mitt i lunchen, hade hon inte ätit klart fck hon skylla sig själv). Jag pallar inte att ha 2,5åring hemma mer just nu, leka på golvet med lego, klossar och åka rutchkana och klättra i lekparken funkar dåligt just nu.

Efter det drömde jag att min sambo gett mig order om att dra ut och paddla kajak. Istället för paddel fick jag två yxor som han satt ihop med ett buntband. Sen åskade det samtidigt och blixten slog lixom ner i yxan då jag hade den uppe över huvudet. Fatta även hur smidigt det är att paddla med yxor.

Nån som har nån teori alls om vad som sker i mitt huvud? Hur nära ett sammanbrott är jag tror ni?

Sambon tror vi kommer få ett barn lagom till midsommar - börjar tro att han har rätt där...

Förra, jag repeterar FÖRRA fredagen var ankomsten beräknad! Blyg rackare detta.

Kommentarer att uppskatta från folk:

"Har den inte kommit än?" Se på mig bara, ser den ut att ha kommit ut eller? Jag exploderar ju snart!

"Det är väl ingen fara du som är så liten och nätt!" Procentuellt är min viktuppgång dryga 36% mot ursprungsvikt. Jag känner mig icke liten och nätt. För 8 månader sen var jag rätt färdig med att vara gravid.

"Du ser så fräsch och pigg ut!" Tack, men vad ska man göra lixom? Blir ju inte roligare att se för jävlig ut ju.

"Passa på att vila och sova mycket." HUR??? Att vända sig ett halvt varv i sängen är ju som ett spinningpass. Vila med en 2,5 årig modell "jag ska testa alla gränser som finns" är lite av en utopi.

"När är det dags för dig då?" Det VAR dags för en dryg vecka sen...

Missförstå mig rätt här, jag ÄR lycklig på alla sätt och vis och jag ser verkligen fram emot denna nya familjemedlem och hoppas allt går bra då det väl drar igång, men tålamod har ju aldrig vart min grej i livet. Tycker inte jag blir speciellt mycket bättre av all övning heller. Sen är jag inte helt tjejen som njuter av att se ut som en tjockis. Fatta dagen man kan dra på sig löpardojjorna och få springa tills man nästan kräks och sen kunna lägga sig platt på mage för att man bara kan just det!

Oh well, det finns de som har det värre. Japan, Libyen eller alla som bor i Örebro dessa dagar till exempel.
So long!