Nu börjar det faktiskt kännas lite nervigt. Jag har nu ett par dagar tänkt att det seriöst inte blir nån bebis, men nu imorgon ska vi in på "bedömning " för att se hur läget ligger. Jag är rätt så inställd på nedan:
"Åk hem du så väntar vi över helgen och ser vad som sker."

Jag vill ju att det ska lösa sig naturligt att det kommer igång av sig själv, men man vet ju inte. Känns som att det smidigaste vore att låta kroppen klara sig själv, den är ju fiffig och brukar lösa det mesta.

Jag slogs precis av tanken att om en vecka så borde borde borde vi faktiskt ha en bebis, det vore väääääldigt konstigt annars.

Hoppas ju bara att allt ser bra ut med fostervätska och storlek på bebben osv, men det är ju fantastiskt lite jag kan göra för att påverka detta nu ju, jag är ju bara själva förvaringen nu ju. Skalet på en apelsin typ.

Magnus är övertygad om att vi ska ta med väska och hela kittet imorgon, men jag är skeptiker - eller realist i detta fall kanske. Vi kommer få åka hem, hem, hem och vänta, vänta, vänta.

Jag gick en ledarskapsutbildning med IKEA och där pratade vi om att det finns vissa personer som liksom är utsända för dig att öva dina sämsta egenskaper på. Denna filur i magen har en mycket tydlig uppgift: Mitt obefintliga tålamod ska övas å det grövsta.

Det är annars en spännande övning. Tänk på en person som finns runt omkring dig som du kanske blir riktigt riktigt irriterad på. Gå igenom den personens egenskaper och vad som irriterar dig. Troligtvis är det något som ligger dig nära till hands som du vet du behöver ta tag i för egen del.

Jag bjuder på en till. Morgan i tvserien Ullared gör mig galen. Han är såååååå låååångsam och säääääävlig i allt han gör. Allt tar liksom en evighet. Japp, jag vet att jag inte är en stjärna på att ta det lugnt. Enkel koppling där!

Sorry tjatet om detta ofödda barn, men det är ungefär det som tar upp hela min tankeverksamhet dag som natt. Ja och sen bakning och målning också såklart...