En vän till mig har precis fått ett väldigt tungt besked angående sin dotter på 6 månader. Hon är sjuk, ganska mycket sjuk också, leukemi. Jag läser hans uppdateringar på Facebook om hur hela livet vänts upp och ner det senaste dygnet och tårarna bara forsar ner för kinderna. Jag kan inte sluta gråta, det bara pulserar fram. Barn ska inte vara sjuka, det är inte rättvist!!! Jag jobbar med tanken i mitt huvud om något skulle hända mina älskade ungar och mår nästan illa. Hur orkar man? För att man inte har något val antagligen, för att man måste. Tragiskt att det ska behövas ett sånt tråkigt besked för att jag själv ska få en ögonöppnare för det jag har mitt framför näsan. Jag vet det ju liskom, att livet är skört och sårbart, ändå skäller jag efter mina ungar och blir helt vansinnig. Det är så det är, det är väl endel av livet. Men imorgon när de vaknar ska jag nog krama om dem lite extra mycket tror jag allt. Det enda vi kan veta alldeles säkert är att vi alla kommer att dö, vi får fasiken ta lite ansvar och göra det bästa av tiden vi har.