Det är inget konstigt alls egentligen - att jag ska börja jobba snart. 1/10 är mitt officiella datum för inträde till arbetslivet igen. Jag är inte specellt rädd va? Eller?

Lillsnuttan är då knappt 6 månader - hur fasiken tänkte jag egentligen? Jo antagligen att barnet i fråga har en fader också som gärna vill vara hemma med sin dotter. Det skulle vara så enkelt annars, att jag bara kunde skylla lite på att hon måste ammas och att jag ska vara hemma för det är typ det bästa (det råder fortfarande liiiite stress på den fronten, men det löser sig nog, eller det måste det ju göra ju!). Men vaddå - jag har väl inte ensamrätt på föräldraledigt? Det heter föräldraledigt och inte mammaledigt ju (där hänger till och med försäkringskassan med på noterna minsann).

Lite sepratationsångest har jag allt, samtidigt som jag verkligen älskar mitt jobb! Men samtidigt gläds jag åt hur jämställda vi faktiskt är hemma hos oss. Vi delar - på riktigt! Det har hänt grejer minsann.

Orolig är jag inte. Inte det minsta, men kanske lite avis bara. På att han ska få ligga och gosa i sängen med liten bebis och att han kan få hänga i en lekpark i timtal en vacker höstdag och att han kan skratta och busa med sina underbara döttrar hela dagarna. Men - det har ju jag gjort nu ett tag och nu är det snart hans tur och jag får väl unna honom det.

Min arbetsplats för ett år sedan ganska precis.